yophen.se

Jag har precis återhämtat mig från en seg förkylning (eller det var mest feber). Under medietrycket kände jag mig skyldig att kolla upp om det var en otrevlig influensa eller ej så jag gick till läkaren för att få två bomullstops upppetade i näsan halvvägs till hjärnan och det resulterande näsklägget analyserat. Ett par nervösa minuter senare fick jag positivt besked. Alltså negativt. Alltså provsvaren var negativa vilket var positivt. Ingen influensa. Med det stoppade ju inte läkaren att skriva ut sju(!) olika mediciner till mig.

På tal om influensan, i förra veckan gick det ut skriftliga order på företaget om att alla anställda måste ta tempen varje morgon och alltid bära ansiktsmask när man använder sig av kommunaltrafiken. I regel så ligger asiaternas kroppstemperatur c:a en grad under västerlänningarnas (har jag hört under alla år).  Jag brukar mäta min temperatur under tungan. Men här mäter de flesta i armhålan. Av detta kan två slutsatser dras: 1. Det gäller att hålla ordning på termometrarna. 2. Beroende på var man mäter blir den uppfattade kroppstemperaturen annorlunda. Kan det helt enkelt vara så att detta är anledningen till den förmodade skillnaden?

Denna termins prov, uppsatser och intervjuer är avklarade. Rätt tufft var det faktiskt. Ett eller två prov eller intervjuer i veckan under tre veckors tid. Så det känns väldigt skönt att det är över. Klarade mig gjorde jag tydligen också.

Nu har jag drygt en veckas ledigt från skolan. Det fina höstvädret har välsignat Tokyo med en behaglig värme på dagarna och något kyligare kvällar och nätter. En välkommen förändring efter den varma sommaren.

Dessutom har jag fått besök från Sverige. Jenny och Stefan är här och hälsar på. Jenny för knappt tio dagar, Stefan för en dryg månad. Det är väldigt skönt att få se mina nära vänner igen. Det är nog det som jag saknat mest under tiden här. Familj och nära vänner. Nu ska vi försöka hitta på så mycket roliga grejer som möjligt. Både Jenny och Stefan är ganska rutinerade Japan-besökare, så vi känner ingen jättestress över alla måsten som annars är förknippade med ett förstagångs-tokyobesök.

En tråkig grej är att jag har blivit av med min väska på tåget. Och att jag i stort hade hela mitt liv i den vid tillfället. Min systemkamera, mitt Nintendo DS med uppslagsverket jag använder flera gånger om dagen, mitt japanska id-kort, visakort, gymkort, mina fina ätpinnar samt mitt anteckningsblock med de senaste sex månadernas anteckningar från skola och vardag. Det svider. Nu återstår polisanmälan, ta ett snack med försäkringsbolaget och banken, samt att göra ett nytt japanskt id-kort. Utan det kommer man inte så långt här.  Förhoppningsvis får jag tillbaka pengar på försäkringen, så jag är fortfarande vid hyffsat gott mod.

En av mina italienska klasskamrater upplyste mig om att jag har en dubbelgångare i den italienska popvärlden. Jovanotti heter han. Vad tycker ni?

Var inne och kollade på kommentarerna - både på bloggen och fotoalbumet - och ville bara tacka er alla för de roliga, intressanta, nedvärderande, uppmuntrande, meningslösa, underhållande och inte minst hemlängtansstävjande inläggen.

De förgyller min tillvaro.

Idag har något mycket stort inträffat. Jag var hos mäklaren och skrev på hyreskontraktet för mitt nästa boende. Det kanske inte verkar så anmärkningsvärt vid första tanken, men det man bör känna till om den japanska hyresmarknaden är att den är allt annat än enkel.

Till skillnad från de flesta städer i Sverige så råder det ingen större brist på bostäder. Tvärtom, det finns ett brett utbud i många olika lägen, typer och prisklasser. Det som dock ställer till problem är:

1. Lägenheterna är i regel helt renrakade på installationer - dvs varken kyl, frys, spis, tvättmaskin eller dylikt finns att tillgå. Detta är såklart mest ett problem för de som flyttar för till eget boende för första gången, eller utlänningar som letar efter någonstans att ta vägen för en längre vistelse. De som redan har gjort de grundläggande inköpen tar förstås med sina vitvaror etc, eller passar på att uppgradera dem.

2. Avtal för vatten, gas, el, telefon, tv och internet måste tecknas separat. Dvs många långa samtal och ansökningar måste ofta göras. Dessutom blir det svårt att räkna på totalkostnaden för boendet.

3. De initiella kostnaderna skjuter ofta i höjden. Inte nog med att man måste gå och införskaffa vitvaror och spis, teckna allsköns abonnemang med alla kostnader det innebär, det ska betalas en massa avgifter för själva bostaden också. Standard är 1-3 månadshyrors deposition (shikikin) (varav man får tillbaka c:a 90%. 10% går till någon slags serviceavgift), 1-6 månadshyror i förskott, en slags tacksamhetspeng (reikin) till hyresvärden som består av mellan 1-3 månadhyror (dessa pengar ser du aldrig igen) samt arvode till mäklaren, ofta upp till en månadshyra.

4. Att tecka ett hyresavtal för en utlänning är i de flesta fall snudd på omöjligt. Det finns vissa mäklare som är specialiserade på att hyra ut bostäder till utlänningar. Men utöver detta är det svårt att hitta en mäklare som är villig att sköta affärerna på något annat språk än japanska. Som utlänning kan du till och med bli nekad betjäning. Det handlar dock inte så mycket om att de inte tycker att du är en trevlig prick, utan snarare att de vill undvika missförstånd och problem. Det är, har jag hört, till och med svårt att teckna ett kontrakt även för de utlänningar som har en japansk partner. Helst ska ringarna sitta ordentligt fastskruvade på fingrarna. Skulle det visa sig att du klarar att hantera affärerna på japanska, har ett ordentligt uppehållstillstånd och kan visa på ekonomisk stabilitet så krävs det förmodligen ändå att du har en japansk medborgare som borgensman.

Jag tycker faktiskt att det har varit en bra dag, då jag kom relativt lindrigt undan både administrativt och kostnadsmässigt. Jag måste återigen tacka Akko för att hon hjälp mig, dragit i trådar och förklarat allt jag inte förstått.

Kl. 08:43 i morse inträffade ännu en jordbävning här i Japan. Ganska kraftig dessutom, magnituden uppmättes till 7 på richterskalan. Epicentrum var c:a 50 mil norr om Tokyo, i Iwate och Miyagi-prefekturerna. Två personer omkom och hittills har c:a 100 personer skadats. Rapporter kring skador och olyckor strömmar fortfarande in och dominerar tv-sändningarna. Det läskiga är att det är i efterhand som de flesta olyckor inträffar - i detta fall fastnade en buss med 17 personer i en tunnel när den kollapsade. Ofta inträffar även bränder i efterhand pga gasläckor.

Här i Tokyo kände jag dock bara av ett lindrigt skalv, så det var ingen fara. Men det är inte utan vissa koncentrationssvårigheter som jag sätter mig för att plugga inför terminens sista prov på måndag.

De senaste dagarna har det inte hänt så mycket. Det är mest skola och plugga som dominerar tillvaron just nu. Jag har dock börjat lära känna några av mina klasskamrater lite bättre då vi oftast är ett gäng som går och käkar lunch efter skolan.

Att äta ute i Japan kostar vanligtvis ungefär som i Sverige. Skillnaden är att det går att få både billigare och (mycket) dyrare mat. I Shin-Okubo, där skolan ligger, är det rätt billigt. Prickar man in lunchtiden kan man komma undan med ca 500 yen för en lunch. Det är ungefär 30 kr i dagsläget, eftersom yenen är svag.

Det rör sig många koreaner i dessa kvarter, vilket gör att koreansk mat är extra billigt (och gott). För koreanerna är det dock rätt höga priser har jag förstått.

Jag har uppdaterat fotoalbumet, kolla gärna.

http://picasaweb.google.com/yophen

Det har uppstått diskussion på bloggen kring huruvida jag verkligen befinner mig i Japan eller om jag sitter på ett café på Sveavägen och photoshoppar in mig själv på alla bilder jag lägger upp. Det ska sägas vara sant, på de första bilderna tagna med mobilkamera ser jag verkligen inklippt ut. Men sen uppgraderade jag min photoshop och då gick det bättre. Eh, jag menar, alltså att finputsa de mycket äkta japanska bilderna jag tagit med min kamera, som jag köpt i Japan, på plats här i Japan. Yess sir.

Vänta, nu är min latte slut. Måste springa.

Igår var det jordbävning. Min första. De inträffar ganska ofta, men vanligtvis är de så små att man inte märker något, speciellt inte om man är ute och går eller är på tåget. Den här var lite större, mätte 4 på richterskalan strax norr om Tokyo och 3 i centrala delarna.

Jag befann mig i mitt rum där det var tyst och lugnt så jag märkte det ganska tydligt. Det var över på ca 30 sekunder, så jag dock hann knappt inse vad som hände.

Det var ju ingen fara, men i efterhand tyckte jag nog att det var lite läskigt ändå.

Cyklande verkar också väldigt hårt reglerat. Att cykla utan lyse på kvällen blir böter och att skjutsa någon är inte heller det tillåtet. Alla cyklar har en registreringsplåt, precis som bilar, och om man själv inte äger cykeln måste man kunna uppge ägarens namn, telefonnummer och adress. Polisen kollar då på plats om man har tillåtelse att använda cykeln. Om adressen eller numret inte stämmer blir det jobbigt. Mina planer på att skaffa en cykel har kommit på skam en aning.