yophen.se

Sådärja. Nu lyckades jag verkligen slå mitt eget rekord i obefintlig blogguppdatering. För att sammanfatta den senaste tidens händelser: Varit i Korea, på Hokkaido, hemma i Sverige, gått ut skolan, klippt mig och skaffat mig ett jobb. Oj, det är ju inte så svårt det här bloggandet ändå.

För att utveckla en aning: Att få åka till Korea kändes väldigt spännande då jag inte varit i något annat asiatiskt land än Japan. Lite synd, då jag ändå befinner mig i kvarteret, så att säga. Så över en långhelg tog jag mig till Seoul för turistande och en konsekutiv matfrossa. Efter att ha pluggat japanska så pass länge så att jag kan göra mig hyfsat förstådd i vardagslivet kändes det lite snopet att flyga två timmar och landa på ett ställe där jag inte kunde använda ett skvatt av mina surt fördärvade språkkunskaper. Eller, nu ljög jag. I en del affärer pratade de faktiskt lite japanska (oftare än engelska måhända?). Dessutom så hade jag ju sällskap av min ypperliga guide Minji samt några andra bekanta från språkskolan i Tokyo så där var det japanskan som regerade.

Det första som slog mig var hur otroligt billigt det är. Både i jämförelse med Sverige och Japan. Att gå hungrig i Korea, det gör man liksom inte. Jag kände mig rätt dum när jag ädelt erbjöd mig att plocka upp notan för en fyrapersoners-lunch. På 110 kr. Överallt finns det restauranger, flådiga som av enkla hål-i-väggen-typ, billigt är det och portionerna är ofta övermäktiga. Där Japanerna ofta satsar på finess, måttlighet och presentation går koreanerna i mål på ren mängd och oöverträffad pris/prestanda. Och krydda förstås. Allt är apstarkt. Det gör att det blir lite av ett hat-kärleksförhållande till maten. Sensationellt gott, men betala i tårar och rena klimakteriesvallningar får man göra. Till måstena hör: Bibimbap (ris i skål toppat med inlagda grönsaker, kött och ägg), Bulgogi (nötkött grillat på bordsgrill), Toppoki (risdegs-stavar i stark röd sås), koreansk Shabu-shabu (kött och grönskaker kokade i lätt saltad buljong), Kimbap (sjögräsrullar med blandad fyllning), Kimchi (fermenterad kål med vitlök och chilli) och Samgyeopsal (fläskkött grillat på bordsgrill).

För att tala om något annat än mat (om än ack så viktigt) så besökte jag det gamla kungapalatset i Gyeongbokgun (Palace Greatly Blessed by Heaven enligt Wiki), rest 1394. Det första som slog mig var hur annorlunda det ändå är från traditionell japansk arkitektur, kläder och musik. Arkitekturen känns kinesiskt inspirerad, kläddesignen går i en helt annan färgskala och även den traditionella koreanska musiken låter mer lik den kinesiska än japanska med mycket bleckblås och skramliga cymbaler. Att slottsvakten har som skyldighet att inte ens blinka oavsett vad som händer verkar dock vara ett universalt fenomen. Stackarn som fick stora flaggbanéret över huvudet var nog tvungen att stå så tills vaktskiftet.

Ett annat intressant besök jag hann med var Kukkiwon - högsätet för den koreanska kampsporten Tae Kwon Do. Dels eftersom jag under flera års tid tränat denna kampsport och tycker det är hur kul som helst och dels för att arrangemangen på Kukkiwon är rätt spektakulära. Dagen jag var där var det gradering. Eleverna (barn i detta fall) sätts på prov för att få stiga i graden i jakten på det svarta bältet (som det också finns typ nio grader av, varför sluta?) genom att visa upp sina tekniker, teorikunskaper och sparringförmåga. Jag räknade till att det var ungefär 300 elever skulle pressas igenom graderingskvarnen. Det var lite löpande-band-känsla över det hela. Och jag skulle nog våga påstå att våra graderingar på klubben i Stockholm var betydligt tuffare. Så nu vet ni.

Resan avslutades med ett besök på nöjesfältet Lotte World. Lotte World är enligt utsago världens största inomhus-nöjesfält. Beläget i Sincheon-dong hyser Lotte World en jäkligt bra berg-och-dal-bana med Atlantis-tema, en enorm shoppinggalleria (med Kellog’s Frosties-påsar stora som väderballonger!) och en otroligt urkig attraktion vid namn Gyro Swing. Tänk er Vikingagungan i kombination med Hully Gully.

Jag hade gärna stannat längre och hoppas att jag kommer få möjlighet att åka till Korea igen. Kanske till en annan stad om så blir fallet. Busan har jag hört ska vara trevligt.

När jag väl landade tillbaka i Tokyo var det ändå inte utan en lite suck av lättnad. Märkligt att faktumet att jag var tillbaka i Japan skulle innebära en så stark känsla av att komma “hem”.

Lägger mest upp denna för att den visar så många av de saker som jag älskar med den här staden. Hade jag pengar skulle jag också köpt en sån här fin kamera - och stannat en bra bit längre.

Jag har uppdaterat juli och augustis fotoalbum med bilder från Bon-odori (traditionell sommarfestival med dans), Hana-bi (fyrverkerikväll), lite allmäna tokyomiljöer, campingtripp till Fukushima och dagstripp till Yokohama.

Till julialbumet »
Till augustialbumet »

Efter provet gick min kompis Tadashi och jag till ett Batting center för att slå av oss den senaste tidens frustration. Funkade väldigt bra. Baseball är ju närmast en nationalsport i Japan och spelas på alla möjliga nivåer, från småskolan till proffsligor. Därför finns det en hel del Batting centers där man kan öva på att kasta och slå tills man inte orkar lyfta armarna längre. Bollarna skjuts ut med hjälp av en maskin och lokalen är ofta placerad på takvåningen och omringad av ett högt nät.

Det kostar c:a 300 yen (17 kr) för två minuter spelande, vilket ju kan tyckas vara  dyrt. Men efter fyra minuters svingande kände i alla fall jag mig väldigt varm och mör. Och då träffade jag inte ens hälften av bollarna. När jag väl började träffa märkte jag att det innebar en helt annan fysikt ansträngning.

Men det var grymt kul och jag ska försöka ta mig dit igenom inom en snar framtid. Den här gången med målet att försöka slå en “Home run”, dvs passera gränsen som är utsatt på banan.

Att besöka Okinawa, en av Japans mest söderbelägna öar, är något jag velat göra länge. Tropisk klimat, vacker natur, en udda kulturblandning från Kina, Japan och Nord-och Sydamerika samt scen för ett dramatiskt kapitel av andra världskriget slut.

Okinawas ursprungliga namn är Ryukyu och var en gång en relativt rik handelsnation som utgjorde en plattform i utbytet av varor mellan Japan och Kina. Japan invaderade Okinawa i början på 1600-talet (Edo-perioden) och gjorde det till en del av det japanska shogunatet. Amerika ockuperade Okinawa mellan åren 1945-72 och det finns fortfarande kvar amerikanska militärbaser som aktivt används.

Lagom till skolans kortare sommarledighet verkade regnperioden på Okinawa vara över (Okinawa är hårt drabbat av tyfoner under denna period). I och med att högsäsongen för resande i Japan är i augusti fanns det hyggliga priser på paketresor - tre nätter på hotell med halvpension, inklusive flyg och hyrbil för c:a 2500 kr. Helt ok. Akko var ledig några dagar, så vi beslutade oss för att åka.

När man får tag på en billig paketresa så brukar, i alla fall enligt min erfarenhet, allt utanför paketets ramar kosta rätt mycket. Till min förvåning visade det sig att i detta fall var det tvärtom. Väl framme på hotellet fick vi en redig bunt med kuponger till en kvälls gratis middagsbuffé, en kvälls dryckesbuffé, delfinsafari och en liten workshop för traditionellt okinawianskt mönstermålande. Jag lyckades till och med få till ett båtdyk (som iofs räckte för mig som relativ nybörjare, men de mer erfarna dykarna i sällskapet verkade tycka var lite klent) inklusive utrustning utan att betala ett öre. Så det var verkligen inget att klaga på.

Hotellet var helt ok, även om det låg c:a tio minuter med bil eller buss från stranden. Som tur var tillhörde hotellet en kedja, vilket gjorde att vi fritt kunde utnyttja kedjans övriga hotells resurser. Det ena hotellet, Renaissance Hotel, låg precis vid stranden och hade en liten privat beach, pool, café och allt möjligt annat man kan önska. Där höll vi till de två första dagarna, då det var väldigt fint väder.

Dag tre åkte vi till Churaumi Havsakvarium på norra Okinawa, som rymmer det största akvariet jag någonsin sett. Tropiska fiskar, rockor, koraller och valhajar på upp till 18-20 meter. Mycket imponerande.

Sista dagen besökte vi Okinawa Peace Memorial Museum och jag försökte bilda mig lite kring händelserna på Okinawa runt andra världskrigets slut. Vilket iofs inte var helt lätt eftersom mycket av informationen enbart fanns på japanska, men det kändes väldigt lärorikt att bara ha varit där.

Huruvida det går eller ej vet jag inte, men jag önskar verkligen att jag kan besöka Okinawa igen under min vistelse här.

Ett litet kort inlägg. Då proven i skolan är över för den här gången och jag har en dryg veckas ledighet tänkte jag ta mig iväg på lite semester till ön Okinawa, som ligger en bit utanför Japans södra kust. Förhoppningsvis blir det sol och bad och kanske till och med ett dyk!

Idag har något mycket stort inträffat. Jag var hos mäklaren och skrev på hyreskontraktet för mitt nästa boende. Det kanske inte verkar så anmärkningsvärt vid första tanken, men det man bör känna till om den japanska hyresmarknaden är att den är allt annat än enkel.

Till skillnad från de flesta städer i Sverige så råder det ingen större brist på bostäder. Tvärtom, det finns ett brett utbud i många olika lägen, typer och prisklasser. Det som dock ställer till problem är:

1. Lägenheterna är i regel helt renrakade på installationer - dvs varken kyl, frys, spis, tvättmaskin eller dylikt finns att tillgå. Detta är såklart mest ett problem för de som flyttar för till eget boende för första gången, eller utlänningar som letar efter någonstans att ta vägen för en längre vistelse. De som redan har gjort de grundläggande inköpen tar förstås med sina vitvaror etc, eller passar på att uppgradera dem.

2. Avtal för vatten, gas, el, telefon, tv och internet måste tecknas separat. Dvs många långa samtal och ansökningar måste ofta göras. Dessutom blir det svårt att räkna på totalkostnaden för boendet.

3. De initiella kostnaderna skjuter ofta i höjden. Inte nog med att man måste gå och införskaffa vitvaror och spis, teckna allsköns abonnemang med alla kostnader det innebär, det ska betalas en massa avgifter för själva bostaden också. Standard är 1-3 månadshyrors deposition (shikikin) (varav man får tillbaka c:a 90%. 10% går till någon slags serviceavgift), 1-6 månadshyror i förskott, en slags tacksamhetspeng (reikin) till hyresvärden som består av mellan 1-3 månadhyror (dessa pengar ser du aldrig igen) samt arvode till mäklaren, ofta upp till en månadshyra.

4. Att tecka ett hyresavtal för en utlänning är i de flesta fall snudd på omöjligt. Det finns vissa mäklare som är specialiserade på att hyra ut bostäder till utlänningar. Men utöver detta är det svårt att hitta en mäklare som är villig att sköta affärerna på något annat språk än japanska. Som utlänning kan du till och med bli nekad betjäning. Det handlar dock inte så mycket om att de inte tycker att du är en trevlig prick, utan snarare att de vill undvika missförstånd och problem. Det är, har jag hört, till och med svårt att teckna ett kontrakt även för de utlänningar som har en japansk partner. Helst ska ringarna sitta ordentligt fastskruvade på fingrarna. Skulle det visa sig att du klarar att hantera affärerna på japanska, har ett ordentligt uppehållstillstånd och kan visa på ekonomisk stabilitet så krävs det förmodligen ändå att du har en japansk medborgare som borgensman.

Jag tycker faktiskt att det har varit en bra dag, då jag kom relativt lindrigt undan både administrativt och kostnadsmässigt. Jag måste återigen tacka Akko för att hon hjälp mig, dragit i trådar och förklarat allt jag inte förstått.

Oj vad dött det har varit här ett tag. Nu har jag i alla fall lagt upp lite bilder från mina vänner Sachio och Annas tjusiga bröllop i Hakone. Bröllopsresan gick till Sverige, vilket kanske känns konstigt för oss svenskar. Men omvänt skulle kanske en bröllopsresa till Japan inte kännas helt oexotiskt. Gräset är grönare.

Väl hemma från Atami hade vi igår en avskedsfest med grannarna och släktingar till värdfamiljen. Idag har jag flyttat till vad som kommer vara min bostad två månader framöver. Området heter Shimoigusa och ligger ungefär 20 minuter från centrala Tokyo.

Rummet jag hyr i mig i ligger på andra våningen av tre i ett lite trångt men mysigt bostadshus. På bottenvåningen driver mamman i familjen en veterinärklinik, men undantaget några hundar så är huset obebott. Jag ska ta några bilder och lägga upp.

Golden Week är över och på måndag börjar skolan igen. Jag borde nog ta mig in till skolan en gång innan dess för att se hur lång tid det tar.

Har äntligen köpt en ny mobiltelefon. Den gamla jag hade gick knappt att prata i för att ljudet var så dåligt. Den nya är lätt och fin och enligt utsago har den alla möjliga funktioner. Mitt försök att lägga över lite musik på den misslyckades dock.

Jag har registrerat en mailadress till telefonen så det går att maila direkt till den om man så vill.

Provet är över och jag tror det gick bra. Tack för alla uppmuntrande ord!

Nu är det Golden week i Japan - skolor och företag har några dagar ledigt under denna nationalhelg. Själv ska jag ta igen mig på värdfamiljens landställe i Atami. Det ska bli skönt.

Hör av mig igen när jag kommer hem.

Har uppdaterat fotoalbumet med några bilder från Asakusa och middag med grannarna.