yophen.se

Sådärja. Nu lyckades jag verkligen slå mitt eget rekord i obefintlig blogguppdatering. För att sammanfatta den senaste tidens händelser: Varit i Korea, på Hokkaido, hemma i Sverige, gått ut skolan, klippt mig och skaffat mig ett jobb. Oj, det är ju inte så svårt det här bloggandet ändå.

För att utveckla en aning: Att få åka till Korea kändes väldigt spännande då jag inte varit i något annat asiatiskt land än Japan. Lite synd, då jag ändå befinner mig i kvarteret, så att säga. Så över en långhelg tog jag mig till Seoul för turistande och en konsekutiv matfrossa. Efter att ha pluggat japanska så pass länge så att jag kan göra mig hyfsat förstådd i vardagslivet kändes det lite snopet att flyga två timmar och landa på ett ställe där jag inte kunde använda ett skvatt av mina surt fördärvade språkkunskaper. Eller, nu ljög jag. I en del affärer pratade de faktiskt lite japanska (oftare än engelska måhända?). Dessutom så hade jag ju sällskap av min ypperliga guide Minji samt några andra bekanta från språkskolan i Tokyo så där var det japanskan som regerade.

Det första som slog mig var hur otroligt billigt det är. Både i jämförelse med Sverige och Japan. Att gå hungrig i Korea, det gör man liksom inte. Jag kände mig rätt dum när jag ädelt erbjöd mig att plocka upp notan för en fyrapersoners-lunch. På 110 kr. Överallt finns det restauranger, flådiga som av enkla hål-i-väggen-typ, billigt är det och portionerna är ofta övermäktiga. Där Japanerna ofta satsar på finess, måttlighet och presentation går koreanerna i mål på ren mängd och oöverträffad pris/prestanda. Och krydda förstås. Allt är apstarkt. Det gör att det blir lite av ett hat-kärleksförhållande till maten. Sensationellt gott, men betala i tårar och rena klimakteriesvallningar får man göra. Till måstena hör: Bibimbap (ris i skål toppat med inlagda grönsaker, kött och ägg), Bulgogi (nötkött grillat på bordsgrill), Toppoki (risdegs-stavar i stark röd sås), koreansk Shabu-shabu (kött och grönskaker kokade i lätt saltad buljong), Kimbap (sjögräsrullar med blandad fyllning), Kimchi (fermenterad kål med vitlök och chilli) och Samgyeopsal (fläskkött grillat på bordsgrill).

För att tala om något annat än mat (om än ack så viktigt) så besökte jag det gamla kungapalatset i Gyeongbokgun (Palace Greatly Blessed by Heaven enligt Wiki), rest 1394. Det första som slog mig var hur annorlunda det ändå är från traditionell japansk arkitektur, kläder och musik. Arkitekturen känns kinesiskt inspirerad, kläddesignen går i en helt annan färgskala och även den traditionella koreanska musiken låter mer lik den kinesiska än japanska med mycket bleckblås och skramliga cymbaler. Att slottsvakten har som skyldighet att inte ens blinka oavsett vad som händer verkar dock vara ett universalt fenomen. Stackarn som fick stora flaggbanéret över huvudet var nog tvungen att stå så tills vaktskiftet.

Ett annat intressant besök jag hann med var Kukkiwon - högsätet för den koreanska kampsporten Tae Kwon Do. Dels eftersom jag under flera års tid tränat denna kampsport och tycker det är hur kul som helst och dels för att arrangemangen på Kukkiwon är rätt spektakulära. Dagen jag var där var det gradering. Eleverna (barn i detta fall) sätts på prov för att få stiga i graden i jakten på det svarta bältet (som det också finns typ nio grader av, varför sluta?) genom att visa upp sina tekniker, teorikunskaper och sparringförmåga. Jag räknade till att det var ungefär 300 elever skulle pressas igenom graderingskvarnen. Det var lite löpande-band-känsla över det hela. Och jag skulle nog våga påstå att våra graderingar på klubben i Stockholm var betydligt tuffare. Så nu vet ni.

Resan avslutades med ett besök på nöjesfältet Lotte World. Lotte World är enligt utsago världens största inomhus-nöjesfält. Beläget i Sincheon-dong hyser Lotte World en jäkligt bra berg-och-dal-bana med Atlantis-tema, en enorm shoppinggalleria (med Kellog’s Frosties-påsar stora som väderballonger!) och en otroligt urkig attraktion vid namn Gyro Swing. Tänk er Vikingagungan i kombination med Hully Gully.

Jag hade gärna stannat längre och hoppas att jag kommer få möjlighet att åka till Korea igen. Kanske till en annan stad om så blir fallet. Busan har jag hört ska vara trevligt.

När jag väl landade tillbaka i Tokyo var det ändå inte utan en lite suck av lättnad. Märkligt att faktumet att jag var tillbaka i Japan skulle innebära en så stark känsla av att komma “hem”.

Att besöka Okinawa, en av Japans mest söderbelägna öar, är något jag velat göra länge. Tropisk klimat, vacker natur, en udda kulturblandning från Kina, Japan och Nord-och Sydamerika samt scen för ett dramatiskt kapitel av andra världskriget slut.

Okinawas ursprungliga namn är Ryukyu och var en gång en relativt rik handelsnation som utgjorde en plattform i utbytet av varor mellan Japan och Kina. Japan invaderade Okinawa i början på 1600-talet (Edo-perioden) och gjorde det till en del av det japanska shogunatet. Amerika ockuperade Okinawa mellan åren 1945-72 och det finns fortfarande kvar amerikanska militärbaser som aktivt används.

Lagom till skolans kortare sommarledighet verkade regnperioden på Okinawa vara över (Okinawa är hårt drabbat av tyfoner under denna period). I och med att högsäsongen för resande i Japan är i augusti fanns det hyggliga priser på paketresor - tre nätter på hotell med halvpension, inklusive flyg och hyrbil för c:a 2500 kr. Helt ok. Akko var ledig några dagar, så vi beslutade oss för att åka.

När man får tag på en billig paketresa så brukar, i alla fall enligt min erfarenhet, allt utanför paketets ramar kosta rätt mycket. Till min förvåning visade det sig att i detta fall var det tvärtom. Väl framme på hotellet fick vi en redig bunt med kuponger till en kvälls gratis middagsbuffé, en kvälls dryckesbuffé, delfinsafari och en liten workshop för traditionellt okinawianskt mönstermålande. Jag lyckades till och med få till ett båtdyk (som iofs räckte för mig som relativ nybörjare, men de mer erfarna dykarna i sällskapet verkade tycka var lite klent) inklusive utrustning utan att betala ett öre. Så det var verkligen inget att klaga på.

Hotellet var helt ok, även om det låg c:a tio minuter med bil eller buss från stranden. Som tur var tillhörde hotellet en kedja, vilket gjorde att vi fritt kunde utnyttja kedjans övriga hotells resurser. Det ena hotellet, Renaissance Hotel, låg precis vid stranden och hade en liten privat beach, pool, café och allt möjligt annat man kan önska. Där höll vi till de två första dagarna, då det var väldigt fint väder.

Dag tre åkte vi till Churaumi Havsakvarium på norra Okinawa, som rymmer det största akvariet jag någonsin sett. Tropiska fiskar, rockor, koraller och valhajar på upp till 18-20 meter. Mycket imponerande.

Sista dagen besökte vi Okinawa Peace Memorial Museum och jag försökte bilda mig lite kring händelserna på Okinawa runt andra världskrigets slut. Vilket iofs inte var helt lätt eftersom mycket av informationen enbart fanns på japanska, men det kändes väldigt lärorikt att bara ha varit där.

Huruvida det går eller ej vet jag inte, men jag önskar verkligen att jag kan besöka Okinawa igen under min vistelse här.

Nu har den nya terminen dragit igång efter lite välförtjänt ledighet. Det märks verkligen att nivån har höjts några snäpp. Nu är i stort sett alla ord som introduceras sådana jag aldrig hört förut, grammatiken är mer detaljerad och svårare att greppa samt kanjitecknena är fler och svårare. Tillsammans orsakar dessa faktorer att jag känner mig lite otillräcklig. Jag blir åter påminnd om hur jag kände mig efter de första dagarna i Japan, när mitt hjärna gick på högvarv i stort sett hela tiden och det var omöjligt att slappna av. Jag är jättedålig på detta språk. Så känns det. Men det är väl bara att bita ihop och försöka göra sig vän med de spretiga tecknen och de främmande utrycken. Det var ju trots allt därför jag åkte hit.

Jag har uppdaterat fotoalbumet med bilder från ett svenskt midsommarfirande, lite karaokebilder (ej att underskattas) samt Okinawa. Till albumet »

Ett litet kort inlägg. Då proven i skolan är över för den här gången och jag har en dryg veckas ledighet tänkte jag ta mig iväg på lite semester till ön Okinawa, som ligger en bit utanför Japans södra kust. Förhoppningsvis blir det sol och bad och kanske till och med ett dyk!

Väl hemma från Atami hade vi igår en avskedsfest med grannarna och släktingar till värdfamiljen. Idag har jag flyttat till vad som kommer vara min bostad två månader framöver. Området heter Shimoigusa och ligger ungefär 20 minuter från centrala Tokyo.

Rummet jag hyr i mig i ligger på andra våningen av tre i ett lite trångt men mysigt bostadshus. På bottenvåningen driver mamman i familjen en veterinärklinik, men undantaget några hundar så är huset obebott. Jag ska ta några bilder och lägga upp.

Golden Week är över och på måndag börjar skolan igen. Jag borde nog ta mig in till skolan en gång innan dess för att se hur lång tid det tar.

Har äntligen köpt en ny mobiltelefon. Den gamla jag hade gick knappt att prata i för att ljudet var så dåligt. Den nya är lätt och fin och enligt utsago har den alla möjliga funktioner. Mitt försök att lägga över lite musik på den misslyckades dock.

Jag har registrerat en mailadress till telefonen så det går att maila direkt till den om man så vill.

Till helgen tog familjen med mig till sitt sommarhus i Atami, ungefär två och en halv timmes bilfärd från Tokyo. Atami och grannorten Hakone är kända för sina varma källbad - onsen. Staden ligger längst ned vid havet och är i övrigt omringad av höga berg. På dessa bergs sluttningar har ungefär 3000 hus byggts under åren. De flesta används mest som sommarhus, men det finns även några permanenta boenden.

Huset i sig är väldigt modernt och ligger i stort sett högst upp på en bergstopp vilket gör att utsikten är fantastiskt. Här spenderade vi två dagar i ett rätt makligt tempo och badandes tre gånger om dagen i husets bad som använder sig av varmt källvatten från bergets inre. Mycket behagligt och nyttigt sägs det vara också.

Jag har lagt upp några bilder »

Efter lite trilskandes vid passkontrollen har jag kommit fram till Tokyo. En kompis som tidigare jobbat på Chalmers, Akiko, tog emot mig vid Ikebukuro, en av statsdelarna i centrala Tokyo. Ikebukuro är förhållandevis lugnt i jämförselse med t ex Shinjuku och Shibuya, de verkliga kärnorna i Tokyo. Enligt Akikos pappa är Ikebukuro Tokyos främsta Hanami-ställe. Lite lokalpatriotism skadar aldrig. Hanami är när man samlas och tittar på körbärsträden som blommar, något som sker ungefär en vecka om året, så det är lite av en nationalhelg. Det är verkligen jättefint. Vita och rosa blomblad singlar ned som snö och klär gator och parker i en väldigt trevlig dräkt.

Efter några timmars välbehövd sömn hann verkligheten ikapp mig. Jag vaknade kallsvettig med panikkänsla, och tanken “vad tusan håller jag på med?!” snurrandes i huvudet. Där kom den. Det var lite läskigt. Det kändes verkligen som om verkligheten ramlade ned i huvudet på mig i form av ett skruvstäd. Det gick över efter ett tag, men jag tror att det kommer ta ett tag att vänja sig vid tanken att jag kommer vara här så länge. Jag klarar mig hyffsat med språket, men det är frusterande att inte kunna uttrycka sig i den mån man är van vid.

Det blev i alla fall en trevlig avslutning på dagen. Efter ha varit och handlat lite frukost mötte Akiko och jag upp hennes pappa och några av hans kollegor på ett lokalt sushi-ställe. Det var - som väntat - otroligt gott. De har sån fantastisk känsla för råvaror här. Även billiga matställen är det väldigt hög kvalitet på. Se lite bilder nedan. Jag hade orutinerat nog inte kameran med mig, så dessa är tagna med mobilkamera.

Medtagen men nöjd.

Liten förrätt - räka, ägg och tonfisk

Akikos pappa med kollegor

Tonfisk-maki och lite andra bitar

Maestro i arbete

Underskatta aldrig ansträngningen att få ned ditt liv i en resväska. Särskilt som det innebär att packa ned det du inte får plats med i lådor för magasinering. Tack Jenny för att du nära nog bröt ryggen, svettades och stöttade mig in i det sista.

Alldeles för många kilos övervikt senare har jag lyckats checka in, boarda och sitter nu och tittar ut över Skånes snöfläckade landskap. Trots att jag kommit en bit på vägen känns allt fortfarande väldigt overkligt. Undrar när vad-i-all-världen-håller-jag-på-med-känslan infinner sig?