På tal om influensan, i förra veckan gick det ut skriftliga order på företaget om att alla anställda måste ta tempen varje morgon och alltid bära ansiktsmask när man använder sig av kommunaltrafiken. I regel så ligger asiaternas kroppstemperatur c:a en grad under västerlänningarnas (har jag hört under alla år).  Jag brukar mäta min temperatur under tungan. Men här mäter de flesta i armhålan. Av detta kan två slutsatser dras: 1. Det gäller att hålla ordning på termometrarna. 2. Beroende på var man mäter blir den uppfattade kroppstemperaturen annorlunda. Kan det helt enkelt vara så att detta är anledningen till den förmodade skillnaden?

För att utveckla en aning: Att få åka till Korea kändes väldigt spännande då jag inte varit i något annat asiatiskt land än Japan. Lite synd, då jag ändå befinner mig i kvarteret, så att säga. Så över en långhelg tog jag mig till Seoul för turistande och en konsekutiv matfrossa. Efter att ha pluggat japanska så pass länge så att jag kan göra mig hyfsat förstådd i vardagslivet kändes det lite snopet att flyga två timmar och landa på ett ställe där jag inte kunde använda ett skvatt av mina surt fördärvade språkkunskaper. Eller, nu ljög jag. I en del affärer pratade de faktiskt lite japanska (oftare än engelska måhända?). Dessutom så hade jag ju sällskap av min ypperliga guide Minji samt några andra bekanta från språkskolan i Tokyo så där var det japanskan som regerade.

Det första som slog mig var hur otroligt billigt det är. Både i jämförelse med Sverige och Japan. Att gå hungrig i Korea, det gör man liksom inte. Jag kände mig rätt dum när jag ädelt erbjöd mig att plocka upp notan för en fyrapersoners-lunch. På 110 kr. Överallt finns det restauranger, flådiga som av enkla hål-i-väggen-typ, billigt är det och portionerna är ofta övermäktiga. Där Japanerna ofta satsar på finess, måttlighet och presentation går koreanerna i mål på ren mängd och oöverträffad pris/prestanda. Och krydda förstås. Allt är apstarkt. Det gör att det blir lite av ett hat-kärleksförhållande till maten. Sensationellt gott, men betala i tårar och rena klimakteriesvallningar får man göra. Till måstena hör: Bibimbap (ris i skål toppat med inlagda grönsaker, kött och ägg), Bulgogi (nötkött grillat på bordsgrill), Toppoki (risdegs-stavar i stark röd sås), koreansk Shabu-shabu (kött och grönskaker kokade i lätt saltad buljong), Kimbap (sjögräsrullar med blandad fyllning), Kimchi (fermenterad kål med vitlök och chilli) och Samgyeopsal (fläskkött grillat på bordsgrill).

För att tala om något annat än mat (om än ack så viktigt) så besökte jag det gamla kungapalatset i Gyeongbokgun (Palace Greatly Blessed by Heaven enligt Wiki), rest 1394. Det första som slog mig var hur annorlunda det ändå är från traditionell japansk arkitektur, kläder och musik. Arkitekturen känns kinesiskt inspirerad, kläddesignen går i en helt annan färgskala och även den traditionella koreanska musiken låter mer lik den kinesiska än japanska med mycket bleckblås och skramliga cymbaler. Att slottsvakten har som skyldighet att inte ens blinka oavsett vad som händer verkar dock vara ett universalt fenomen. Stackarn som fick stora flaggbanéret över huvudet var nog tvungen att stå så tills vaktskiftet.

Ett annat intressant besök jag hann med var Kukkiwon - högsätet för den koreanska kampsporten Tae Kwon Do. Dels eftersom jag under flera års tid tränat denna kampsport och tycker det är hur kul som helst och dels för att arrangemangen på Kukkiwon är rätt spektakulära. Dagen jag var där var det gradering. Eleverna (barn i detta fall) sätts på prov för att få stiga i graden i jakten på det svarta bältet (som det också finns typ nio grader av, varför sluta?) genom att visa upp sina tekniker, teorikunskaper och sparringförmåga. Jag räknade till att det var ungefär 300 elever skulle pressas igenom graderingskvarnen. Det var lite löpande-band-känsla över det hela. Och jag skulle nog våga påstå att våra graderingar på klubben i Stockholm var betydligt tuffare. Så nu vet ni.

Resan avslutades med ett besök på nöjesfältet Lotte World. Lotte World är enligt utsago världens största inomhus-nöjesfält. Beläget i Sincheon-dong hyser Lotte World en jäkligt bra berg-och-dal-bana med Atlantis-tema, en enorm shoppinggalleria (med Kellog’s Frosties-påsar stora som väderballonger!) och en otroligt urkig attraktion vid namn Gyro Swing. Tänk er Vikingagungan i kombination med Hully Gully.

Jag hade gärna stannat längre och hoppas att jag kommer få möjlighet att åka till Korea igen. Kanske till en annan stad om så blir fallet. Busan har jag hört ska vara trevligt.

När jag väl landade tillbaka i Tokyo var det ändå inte utan en lite suck av lättnad. Märkligt att faktumet att jag var tillbaka i Japan skulle innebära en så stark känsla av att komma “hem”.

Jag hade egentligen planerat att åka till Korea en sväng över julen, men det blev inställt på grund av komplikationer med uppehållstillstånd. Men över nyår ska jag åka till Kyushu i södra Japan för några lata dagar samt att delta den årliga nyårsstafett som hålls i byn Enaga.

Jag hoppas att julen varit bra hemma i Sverige. Jag saknar er alla, lite extra den här tiden på året. Men det slog mig att jag förmodligen bara kommer vara här i tre månader till, vilket känns fruktansvärt kort.

Har fått igång musiktjänsten Spotify efter lite trixande. Vilket var ett himla schysst eftersom jag hittade timmar med julmusik i alla dess former. En tripp till Ikea renderade mig en flaska glögg och en stor plåtburk med Annas pepparkakor. Idag, julafton, blev det dock sukiyaki till middag. Traditionsenligt varken i Sverige eller här, men gott var det.

Knäck en nöt för mig och fortsätt njut av julmyset. Det är bäst i Sverige, kan jag intyga. Här är det visserligen japaner i tomteluvor och christmas carols, men julen är även jordgubbsgräddtårtorna och champagneglasens stora högtid. Vilket gör att det hela känns väldigt brokigt.

Kram till er alla och god fortsättning.

Det ska bli väldigt skönt när detta är ur vägen. Det är ju, som det mesta, ett självförvållat ångestmoment men i och med att provet enbart genomförs en gång per år och kostar en del att göra så vore det tråkigt om det inte skulle gå vägen. (I år genomförs ovanligt nog dock provet två gånger per år.)

Har lagt upp nya bilder från oktober och november i fotoalbumet. I och med att jag blev av med kameran har jag inte fotat lika mycket som tidigare, men en del har det blivit i alla fall.

Nu har jag drygt en veckas ledigt från skolan. Det fina höstvädret har välsignat Tokyo med en behaglig värme på dagarna och något kyligare kvällar och nätter. En välkommen förändring efter den varma sommaren.

Dessutom har jag fått besök från Sverige. Jenny och Stefan är här och hälsar på. Jenny för knappt tio dagar, Stefan för en dryg månad. Det är väldigt skönt att få se mina nära vänner igen. Det är nog det som jag saknat mest under tiden här. Familj och nära vänner. Nu ska vi försöka hitta på så mycket roliga grejer som möjligt. Både Jenny och Stefan är ganska rutinerade Japan-besökare, så vi känner ingen jättestress över alla måsten som annars är förknippade med ett förstagångs-tokyobesök.

En tråkig grej är att jag har blivit av med min väska på tåget. Och att jag i stort hade hela mitt liv i den vid tillfället. Min systemkamera, mitt Nintendo DS med uppslagsverket jag använder flera gånger om dagen, mitt japanska id-kort, visakort, gymkort, mina fina ätpinnar samt mitt anteckningsblock med de senaste sex månadernas anteckningar från skola och vardag. Det svider. Nu återstår polisanmälan, ta ett snack med försäkringsbolaget och banken, samt att göra ett nytt japanskt id-kort. Utan det kommer man inte så långt här.  Förhoppningsvis får jag tillbaka pengar på försäkringen, så jag är fortfarande vid hyffsat gott mod.